Xinnian kuaile

Jaha, då var det slut för den här gången. Degknytena ligger och sväller i magen, gommen lider av träningsverk efter 5 timmar av kinesiska uttalsövningar och vilket djur det är vi firar i år har jag redan hunnit glömma 8 gånger. Jag och 17 kinesiska utbytesstudenter spenderade gårdagen med att svettas tillsammans i ett studentkorridorkök under högst gemytliga former, i väntan på det kinesiska nyårets ankomst. Beijinganka trängdes på bordet med friterade jumboräkor och bräserad savoykål. Våra egna ångor blandades med dofterna av vitlök, vinäger, soja, ingefära och cigarrök, som mot slutet av kvällen tätnade till en tät, yrselframkallande dimma. Dimman kändes än tjockare då jag hamnade mitt i en hagelskur av kinesiska ordlekar, tongue-twisters och högtidliga tal på vers. För att värja mig mot den verbala anstormningen försökte jag förgäves ömsom slå frenetiskt i min medhavda kinesisk-svenska ordbok, ömsom le stort och med hjälp av min högst mediokra "Beijing-hua" svara så gott jag kunde på frågor om svenska draklegender och potatisens kemiska sammansättning.

Mitt i ett sammelsurium av jämställdhetsdiskussioner, maffia-lekar och anföranden, en halvtimme innan tolvslaget, utrymdes lokalen och kvar stod jag i ett slagfält av halvätna ankvingar, halvfulla cola-muggar och halvdragna vitsar. Min goda vän Lei, som bjudit in mig till festen, förklarade vänligt att de flesta varit uppe sedan 03.00 morgonen innan för att kunna fira hela dagen med sina familjer med hjälp av webkameror, och att det därför inte var fullt så märkligt att festen redan var slut - det nya året ringdes ju in 6 timmar tidigare. Beijingtid (GMT plus 8) gäller inte bara i hela Kina, utan i hela världen, när det handlar om Kinesiskt Nyår.

6 timmar tidigare?? Varför sa hon inte det tidigare? Då hade jag sluppit vara på 7-11, ståendes i kö med en halstablettask i handen bakom en grupp okända, välkammade, icke-entusiastiska människor, vid årets viktigaste klockslag! Nåväl, gjort är gjort och det dröjer ju bara 12 år till nästa gång vi firar övergången mellan Tupp och Hund. Då ska jag åtminstone ha en partyhatt i beredskap...

(bilder utlovas inom en snar framtid)

Grötig dröm

Ian Buruma, brittisk asienkännare och författare, riktar i dagens tryckta upplaga av DN en sträng reprimand åt alla Väststater som tystnat i fråga om brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina. I artikeln "Knäfall för Mittens Rike" träffar han mitt i prick med de skarpa formuleringarna:

"Drömmen om rikedomar är huvudskälet till varför demokratiska regeringar i väst i stort sett har gett upp hoppet om att pressa fram förbättringar för de mänskliga rättigheterna och förvandla Kina till ett friare samhälle. Priset är helt enkelt för högt för att bråka om bagateller som arbetsläger, tortyr och yttrandefrihet - eller repressionen mot etniska minoriteter och religiösa samfund."

Genom en historisk tillbakablick påminner Buruma om att Västvärlden i alla tider haft en närmast idealiserande bild av Kina, i en enda lång, "grötig dröm" - en utopisk fantasi, en värld av visdom, ett mystiskt rike av legender och kejsarsagor. Sedan drev Mao som en virvelvind genom Västvärldens intellektuella kretsar och skapade avund och fascination inför ett samhällssystem som tycktes likna ett finslipat maskineri. Slutligen, efter Deng-eran på 80-talet, en galopperande ekonomi med en årlig tillväxt på 10% och 380 miljoner mobiltelefonägare.

Men i skuggan av den utopiska drömmen pågår ett förtryck som få vågar kritisera. USA har gjort mer än de flesta och förtjänar enligt mig inte Burumas raljerande ton då han redogör för Bush engagemang för Kinas kristna, manifesterat genom ett kyrkobesök under den senaste Beijingvistelsen. EU förtjänar definitivt den största reprimanden efter turerna kring det omtvistade vapenembargot, oförmågan att enas kring en gemensam resolution i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna och bristen på stöd till det demokratiska Taiwan.

Men oavsett vem som genom historien har smutsat ned händerna mest i kontakten med förtryckarregimen i Beijing är det klart att både USA och EU kan göra mer än de gör idag, och däri består kärnan av Burumas kritik:

"Visst ska vi fortsätta att göra affärer med Kina, men inte till priset av politisk eftergivenhet. Låt oss inte hålla tyst om brotten mot de mänskliga rättigheterna. Den kinesiska medelklassen har kanske inget val. Vi har det."

En cocktail vid köksbordet

Efter några veckors studier av demokratiseringslitteratur börjar mina uppsatsidéer så sakteliga ta form. Som den teorinörd jag är skulle jag faktiskt inte ha något emot att bli kvar i idévärlden några månader till och fundera på om dikotomin konsekventialistisk/de-ontologisk demokratisyn är ömsesidigt uteslutande eller ej, eller något annat spännande ämne. Eller nja, det där stämmer väl inte riktigt. Min rastlösa resesjäl skulle nog säga ifrån efter några veckor och kräva någon form av stimulans.

Detta ständiga dilemma - att ge sig ut på okända vidder efter nya källor vatten, eller gräva en djupare brunn där man redan står? Jag hörde för ett tag sedan någon som delade in jordens människor i två kateogrier: cocktailmänniskor och köksbordsmänniskor. De förstnämnda är de som vill ha förändring och kastar sig ut i världen utan närmre eftertanke. De sistnämnda är de stabila fundamenten i vårt samhälle, de som förvaltar våra mest grundläggande värderingar. Direkt när jag lade orden "cocktailmänniska" och "köksbordsmänniska" på tungan fick jag dock en bitter eftersmak i munnen. Något var fel. Det började snurra, fåglar kvittrade runt mitt huvud och jag var tvungen att sätta mig ner. Är vi verkligen så enkla, så tråkiga, så mycket antingen-eller, att vi lika gärna skulle kunna vara små ettor och nollor som irrar runt i en datorburk och inte hittar ut? Små nickedockor som får en stämpel i rumpan av tomtefar varje julafton: "Du, min lilla, blir "köksbordsmänniska" (mörk stämma) HOHOHOHO!".

Det var i denna stund av yrsel, förvirring och förtvivlan som jag insåg att det var något fundamentalt fel på liknelsen. Jag, som varken känner mig som en etta eller nolla eller en nickedocka med stämpel i rumpan, kunde för mitt liv inte platsa i någon av de grupperna mänskligheten enligt uppgift skulle bestå av. Kan det rentav vara så att man kan dricka en cocktail vid sitt köksbord? Att man tar med sig sitt köksbord när man flyttar?

Så mycket som ett köksbord kommer dock min packning till Hong Kong definitivt inte väga. Vill ju ha möjligheten att ta in nya idéer när jag är där ;-)

Kinesiska som B-språk

Läs på min goda vän Jullans blogg om hur
SDN centrum i Göteborg röstat för att införa kinesiska
som B-språk på gymnasiet. Starkt jobbat, Alliansen!

57 timmar kvar

Sedan träder vi in i Hundens år. För er som inte har uppmärksammat det är det på lördag kinesiska kalenderns nyårsafton. Jag ska fira rejält med jiaozi (ångade degknyten) lagade av min kinesiska språkpartner och hennes vänner. Mums!

Själv har jag haft den stora olyckan att födas i Råttans år, 1984. Fast för mig som inte är djurvän känns inget av alternativen särskilt tilltalande - möjligtvis Drake i så fall. Mina föräldrar skulle ha satt igång 8 år tidigare med andra ord....

Mina kvarter....

....från och med den 11 februari 2006.

Kompromisser

Google går med på censur i Kina, basunerar DN ut onsdagen den 25 januari 2006. Företaget kan tänka sig att censurera sökinformation för att få en kinesisk webplats. Genom att göra detta anser sig Google ändå kunna ha "inflytande" över Kina, en tanke som förefaller antingen väldigt naiv, eller, vilket är mer troligt, en nödlögn för att legitimera en handling som världen kommer ha åsikter om.

I diskussioner kring hur Kina ska tacklas framträder ofta två extrema positioner - antingen ska Kina integreras i världsekonomin och därigenom internalisera internationella normer och värderingar om mänskliga rättigheter och demokrati. Eller så ska Kina isoleras från omvärlden tills Hu Jintao kommer på bättre tankarna. Inget av alternativen framstår dock som särskilt realistiskt eller effektivt.

Kina är idag beroende av mångmiljardsinvesteringar från västerländska företag. Så länge dessa fortsätter att komma med jämn takt finns få incitament för Beijingregimen att göra något annorlunda. Men om de kinesiska ledarna är medvetna om att investeringarna fortsätter flöda endast om landet genomför politiska reformer, inträder en möjlighet för omvärlden att sätta press på Kina.

För företagens del handlar det verkligen inte om ren välgörenhet. Konsumenter i västvärlden börjar ställa allt högre krav på att företag lever upp till internationella normer. Samtidigt borde företag som investerar i Kina ha ett stort intresse av ökad öppenhet och transparens. Korruption utgör idag en hög tröskel som gör att vissa företag tvekar inför att ens ge sig in på den kinesiska marknaden.

I samma ögonblick som Google gick med på censurkravet försvann dock möjligheterna att utöva påtryckningar. I detta fall är det dessutom helt solklart att Googles affärer har negativa konsekvenser då företagets investering utgör ett direkt verktyg för Beijingregimen att kontrollera sina medborgare.

Det lämnar oss vid frågan om vilket som blir nästa steg. Tyska avlyssningsapparater? Svenska tortyrredskap? Det skulle i och för sig inte vara första gången Sverige är polare med en kommunistdiktatur...

En trea på 23 kvadrat...

...kommer att bli min bostad under två månader denna vår. Hong Kong är en rik stad men lider av en stor brist, nämligen på yta. Problemen löses genom att bygga på höjden (jag bor på 28:e våningen och detta är en av Hong Kongs lägre byggnader), och genom att slå rekord i "compact living". Inte undra på att IKEA är populäraste möbelkedjan.

Trean delar jag med den argentinske advokaten Marcos, som liksom jag kommer att praktisera hos den lokala tankesmedjan Civic Exchange. Hong Kongs (brist på) demokratisering står på agendan. Min tid i Hong Kong är även tänkt att utmynna i en C/D-uppsats i statsvetenskap. Och om det vill sig väl även några inlärda fraser på kantonesiska. Kan säga godnatt i alla fall: baa-hih, baa-hih!

Go East

Jag har alltid känt en dragning Österut. Det började nog när jag vid sex års ålder stod på en kalifornisk strand och bestämde mig för att jag en dag skulle ta reda på vad som fanns på andra sidan av det stora havet. Ett antal år senare befann jag mig där - i Beijing - som språkstudent och vittne till ett nytt millennium av omdanande ekonomiska framsteg, men paradoxalt nog ett hårdnande politiskt klimat. Mina vänner förföljdes för att de, som jag, ville gå på gudstjänst på söndagarna. Kontakt mellan utländska och kinesiska studenter var hårt övervakad med hjälp av telefonavlyssning och övervakningskameror. Orwellska definitioner av demokrati dominerade ledarsidorna i den största engelskspråkiga dagstidningen, China Daily.

På plats i Beijing insåg jag att den svenska Kinabilden är förvriden och förvrängd. Ett McDonald’s i vartenda gathörn tycks vara tillräckligt för att övertyga omvärlden om att mänskliga rättigheter och demokrati är i tätt antågande. Glittrande skyltfönster som Beijing och Shanghai får multinationella företag och västerländska regeringar som vår egen att tappa andan av svindel, ungefär som McDonald’s Asienchef då han insåg att kineser äter tre lagade mål mat om dagen, inte två. Det kinesiska kommunistpartiets främsta vapen är idag nämligen varken Maos lilla röda eller långa förenande marscher, utan ekonomin.

Min kontakt med Kina kommer dock med all sannolikhet inte att minska. Detta forum kommer att vara en plats för reflektion, där politik har företräde över ekonomi, men där även mer personliga anekdoter kommer att ges utrymme. Att resa i Kina upphör aldrig att bjuda på överraskningar. Här kommer några av dem, av mer eller mindre allvarlig karaktär, att delas med Er.